12 juli 2011

Inte spanare

Skrev att jag skulle bli spanare.
Det stämmer ju inte.
Jag är deltagare, inte iakttagare. Eller så jag skulle vilja.

Det är många iakttagare här i stan. Folk glor eller låtsas att man inte finns. Stockholms signum.

Fast man är vuxen blir man granskad från topp till tå. Man ska ha alibi. Ha ett program. Alltid ha sällskap. Stå på listan. Ha ett ärende.

Känner otrolig Stockholmspress. De är små enklaver överallt. Det är mycket mycket internt allting.
Vet inte vart jag ska ta vägen och tanken på att efter de här fyra veckorna "semester", så är det slut på det roliga. Då ska jag pressas in igen.

Det blir såhär när man först går åt sidan för mycket och låter folk som vill fram och höras och synas ta sina platser. Sen har man ingenstans ens att stå, man får glida omkring och vara på väg. Skulle behöva få arbeta med nåt skapande, eget skapande, med eget lugn, utan taktpinnar från den svenska hysterin kring allt, vad det än är.

Jag kan inte skriva sånt här på facebook, förstås.

Ibland undrar jag om det finns folk som är slags soulmates nånstans, som gillar att umgås och diskutera och upptäcka saker utan att klänga på varandra hela tiden. Blir galen på det. Men det är antingen eller som gäller.

6 juli 2011

Frihet

Det enda jag nånsin önskat mer av är vanlig jävla frihet. Att få röra mig fritt, få bestämma tider någorlunda själv och sova när jag är trött.

För varje år, varje månad, får jag mindre och mindre frihet, och allt mer av myndighetsinblandning. Allt är vänt ut och in, inget privatliv kvar över huvud taget.

Nu ska man behöva lära sig socialrättsjuridik också.

Tycker dottern ska utbilda sig till jurist.

Själv ska jag bli spanare.

Utsläppt stalker

Att förfölja och trakassera någon är visst ett "litet" brott. Tänker på alla dom som tvingas byta ort, byta namn och identitet. Sjukt. Men vi lär oss sjuka beteenden tidigt, där vi hänger upp allt på en enda annan individ. Så länge det är ömsesidigt är det kanske vackert, men annars bara elände om en av personerna till exempel inte kan acceptera en brytning.

Har träffat den här killen, som inte får ur sig ett ord, men som det väller ord ur från gömslen. Säkert uppfattad som lugn och snäll, en sån som inte kan göra en fluga förnär, men som använder all sin tid vid dator och mobil för att tränga sig in och på och hota och förlåta, hota och förlåta och vilja träffas igen.

4 juli 2011

Polisdag

Suttit en halvtimme i polisbil. Dotterns stalker tagen på bar gärning. Försöker hoppas att han inte släpps ut nu inatt.

1 juli 2011

Syndication error till facebook

Ser att sidan inte länkar upp de senaste facebookstatusraderna längre.
Det har säkert inte med google+ att göra, men jag var tvungen att ändra alla password pga mobilstöld nyligen.

Hela det här ihopsynkande med googlekonton och andra tjänster på nätet gör mig nervös, samtidigt som det troligen förenklar för en själv att ha sitt material på nätet eftersom vanliga anteckningsböcker försvinner, kameror och minneskort blir stulna, och hårddiskar krashar.

Egentligen är andra så ointresserade av vem man är, vad man skriver och publicerar, men man vill ha koll på sina egna subjektiva flöden och ta del av delar av andras, men inte allt.

Sa idag till några polare att nu är det nu får vara slut på självcensurerandet. Det verkar som att man måste uppnå en viss egen status av outstanding käckhet för att få skriva vad man vill oxh höra till egenföretagare eller journalister med uppdrag att ifrågasätta. Därifrån jag kommer får vissa prata, andra ska hålla käft. Det gör mig nervös att ha så många icke-lojala kontakter på jobbet på min facebook. Det är ett dilemma.

- Skriv en privat och lösenordsskyddad blogg då, så en person.

Jag vill än en gång berätta att jag, som många andra, inte alls tycker om att vara hemlig, okänd, tillintetgjord, undanstoppad, byrålådad och så vidare, och därför mycket hellre skriver på min blogg eller facebook, för det förhindrar också mig själv från alltför mycket blaj och ältande och detaljer. Man koncentrerar sig och det är också roligare att bli läst av några få än ingen alls.

Så återigen. Det här är en feg men ändå helt privat och subjektiv blogg, som inte har med mig som anställd på jobbet att göra. Har inte mandat för att vara mig i jobbets namn längre och när jag hade det fick jag inte använda mitt namn, med konsekvens att det inte gick att närma sig nätverk på nätet, där ingen visste ens rätta namn, där man borde varit sig själv.

Men nu är den tiden förbi.