Lätt och kaxa och börja bli otålig och dra igång över hur arg, ledsen och besviken man kanske är, när man faktiskt borde vara glad att man börjat må lite bättre, orkar läsa och hänga med i världshändelserna.
Efter två-tre-fem-sex år med ena foten i den härliga konsultvärlden och andra foten i samhällets baksidor och undantag, dit solen aldrig når, så är det svårt att vara normal.
Så kommer det över en. Alltid nåt fel på maskineriet. Det är en knasig nacke som inte orkar hålla huvudet, det är en arm som inte funkar att bära kassar längre, en tand som går sönder för tredje gången, eller att man helt enkelt blir halsond och eländigt förkyld under sin enda och påbjudna juliledighet. Men det är ju klart också att man inte blir yngre, som nån sa. Det är klart, men den livsstil man ska ha, som anses normal, är så tråkig att klockorna stannar.
Jag tänker bäst när jag har känslan av frihet. Att ingen vill trycka ner eller stänga in. Är det sommar gillar jag att vara utomhus och släntra omkring på cykel. Går det inte att vara ute mår jag inte bra. Hade det inte varit så mycket stök och bök med prylar och kläder och utrustning och tidtagning och liftar hit och dit hade kanske skidåkning varit nåt, men jag är inte personen att hålla på med tusen prylar och packning och underställ och körkort hit och dit.
Ska man nånstans, ska man göra någonting över huvud taget, så får man göra nästan helt själv.
Jag har blivit tyst, men jag har aldrig varit tyst både tyst och nöjd samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar