Jag bävar för de här datumen: julafton, nyårsafton och 12:e och 13:e januari. Det började med konstigheter på julafton, avbröts av tsunamin och sedan kom dagarna när vi för 6 år sen svävade i ovisshet och hoppades att brorsan ändå var i liv och en logisk förklaring till försvinnandet.
Kvällen den 12:e var jag extremt orolig. Alla gjorde sitt för att hitta brorsan, polisen hade till slut tagit emot anmälan om försvinnandet. Halv åtta på kvällen den 13:e satt jag ensam kvar ute på kontoret i Kista hos kund, och fick per telefon veta att det värsta hade hänt, tolv timmar tidigare. Vid halv åtta på morgonen inom ett spann av fem minuter då inte ett vittne finns fast det var morgonrusning.
Den som ringde fick inte berätta vad som hänt, och hoppet var ute. Ändå sprang jag som en galning genom snön för att försöka få tag i en taxi. Jag hade inte en susning om hur jag skulle kunna slå ett nummer på mobilen, eller veta vilken adress jag var på.
Det blåser till ute och balkongdörren gnisslar upp, och stänger sig igen med en duns. Och då som nu vågar jag egentligen inte somna fastan kroppen värker av trötthet.
Offer för katastrofer, stora som små, drabbar alltid individer. En eller tusen. Tusen eller tusentals. Haiti, någons hem eller familjemedlem som spolas bort i Australien. Folk som blir skjutna av misstag.
Har ont i precis hela kroppen. M ska väcka mig vid halv åtta innan han går till jobbet. Jag vet inte varför jag tänker att jag ska vara vaken just den tid då det hände. Kanske för att jag missade att ingripa just då. Den här natten måste ha varit vidrig för honom, jagad som han var, och nästan framme vid räddningen på jobbet.
Det är kanske så att det känns som att jag tror att jag fortfarande kan gripa in och göra något. Om jag hade varit på platsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar