Så har den nästan passerat, julen. 3 timmar kommer den ta, sen drar barnen vidare till far sin och hans släkt eller vad man kallar det, när det inte är så många.
Man förstår att överklassen ynglar av sig med all kraft de har. Det räcker inte så bra med tre barn, man måste ha fem eller sex stycken, så att man kan upprätthålla lite klanaktig substans. Det blir liksom inget kalas om man inte är många syskon, syskonbarn, kusiner, fastrar och farbröder , excentriska mostrar och mopsar.
Hur mycket storys blir det att berätta vid lägerelden om man är en vuxen med ett barn som båda skulle behöva fler polare på helgerna och fler omkring sig som brydde sig?
Vi är få. Mina föräldrar skilde sig, jag skilde mig, och folk försvinner. Kulturen är att man reder sig själv. Själv är bästa dräng. Var och en är sitt eget jävla torra tråkprojekt.
Många växer upp som ensambarn med en förälder som har hela ansvaret, både ekonomiskt, socialt och känslomässigt, och som långt ifrån kan hålla på med nåt självförverkligande, och många vuxna ensamstående föräldrar har inga andra vuxna att dela ansvaret eller tankarna eller besluten med, men ska ändå anamma vara-tillsammans-mantrat, och lika glatt vara med på luciatåg, och göra lussebak och vänta på Kalle eller tomten eller på att prinsen ska komma.
Inte så konstigt att unga singlar är helt hysteriska på att hitta sin dejt, kille, tjej, nån att vara med sen när polarna bildar familj, som ska upprätthålla traditioner och umgängessätt som om man vore en jättestor släkt där man bara ses en gång om året.
Jul är en pärs. Jul är på gränsen till otjänlig. Fyll, fyll, fyll, och så fjutt kommer det ut och är över. Hållbarheten är mycket kort.
Julhandeln slår alla rekord - igen. Kompensation, tänker jag. Alla vet det. Man blir glad över nytt och fint. Frågar man folk vad de egentligen vill ha, eller hur de skulle vilja leva, så handlar det sällan om prylarna, utan vad de ska ge för känslor eller självkänslor. Smart drag. Det är absolut omättligt, eftersom det inte är prylarna som löser de existentiella problemen med ett alltför isolerat och arbetsamt sätt att leva.
Som nån bizniz-man uttryckte det: Den nya statusen är att ha tid och möjligheten göra det man tycker om.
Väldigt bra skrivet !!
SvaraRaderaKänner igen mig i så mycket, nu närmast en nyårsafton som jag och sonen får fira ensamma, vi ingår inte i något självklart socialt nätverk längre, han har inga kompisar och inte jag heller tycks det som, nej usch så bittert det lät då men vad jag menar är att man måste passa in i mönstret för att få vara med och lustigt nog passar inte singelmammor in trots att vi är så många.
Läste vad du skrivit och blev alldeles till mig för att det var så bra!! Skitbra helt enkelt. Tricky hann först och jag kan bara instämma.
SvaraRaderaDet är egentligen helt otroligt hur många som har det just så här. Och hur man än värjer sig så blir just jul- och nyårshelgen en slags måttstock på vad för slags socialt liv man lever och vad för slags familj man har.
Blä säger jag. Dessa myspysiga traditioner som inte håller jämna steg med samhällsutvecklingen.
Tricky och Nike, ni är mina favoritläsare. Kul att ni tar er tid att kommentera.
SvaraRaderaI Stockkholm är ensamhushållen på Södermalm och Kungsholmen runt 80% läste jag. Singelhushållen är i absolut majoritet, men myten om kärnfamiljen frodas som aldrig förr, fast den samlevnadsformen bevisligen inte är så lyckad. Singelskap ifrågasätts ändå hela tiden.
Som singelmorsa med två tonåringar har de här storhelgerna varit otroligt jobbiga, förutom midsommar för den flydde vi konstant ifrån genom att åka till medelhavet. Jul är inte lika lätt att slippa ifrån eftersom man kanske har ensamma föräldrar och ensamma syskon därute nånstans, och just på jul ska man klarar av sin gemenskap, fast folk uttryckligen pratar om familjeträffen på jul som något de bara vill få avklarad eller överstökad, så att de kan återgå till att sitta framför tv:n eller vad det är som är roligare eller trevligare.