Winnerbäck så älskad

Zinkenväninnan var som uppslukad av sin supermachomilitär sedan fredags natt och jag stack istället själv till Zinkens IP och "såg" och "hörde" Lars Winnerbäck. Jo, det ska vara duttar där. Jag varken såg så bra eller hörde så mycket. Jag har bra hörsel men vill framför allt att ljudet ska vara bra och högt och kännas i hela kroppen. Lite tamt var det, men delar av publiken storartad.



Wajdens blogg har mer att säga om Winnerbäck-konserten. Och jag kan hålla med SvD-recensenten som ser likheter men ändå väljer Winnerbäck före Lundell:

Jag väljer Winnerbäck före Lundell, som ju båda mutat in ungefär samma område mellan Dylan och Springsteen, men hör hur även han med jämna mellanrum kör fast i den tradiga gubblunkens fantasilöshet.

Till skillnad från tjurskallen Lundell, som både är banalare och grötigare, finns det ett poetiskt ljus och en harmonisk vitalitet hos Winnerbäck, problemet är att det hålls inom en överdrivet fyrkantig och konventionell ram.

Ur SvD: Folket älskar honom innerligt

Nån låt fick mig att storgråta över brorsan, som älskade Winnerbäck, och det var också brorsan den som drog med mig på första Winnerbäckkonserten.