New York Times skriver om svensk integration i artikeln Islam on the outskirts of the welfare state, (berättar DN) och det är intressant att läsa hur en icke-svensk beskriver vår invandringshistoria och flyktingpolitiken över åren, och artikeln pekar på en omfattande segregering.
Det är lätt att slå sig för bröstet och peka på Danmark, som inte verkar klara av sina invandrargrupper, fastän de jämförelsevis tagit emot så få. Här är vi väl nedkylda av klimatet och passiva i väl uppvärmda bostäder med världens tv-kanaler, men problemen tycks vara desamma som i Frankrikes miljonförorter, där stora grupper unga känner sig mindre värda och utanför samhället och inte får en chans till jobb och självförsörjning, och istället bildar subkulturer där förstärkning av den egna livsstilen blir ett sätt att behålla sin värdighet. I artikeln beskrivs den muslimska hållningen i Sverige som uppgiven, ungefär som att de inte ser nån anledning att försöka anpassa sig eftersom svenskarna ändå aldrig kommer att acceptera dem.
Var och en kan ju kolla in vilka som bor i de egna kvarteren och vilka som välkomnats in på den egna arbetsplatsen. Det är extremt pinsamt att folk från olika kulturer här i landet inte ges chans att bidra, utan så sofistikerat ställs utanför. Man säger att alla ges samma chanser, men i praktiken får den stora gruppen invandrare och de med invandrade föräldrar inte komma in. Och därinne är det trist som fan när alla är likadana och lika svenska, men folk tjänar i alla fall sina egna pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar