15 januari 2006

Enslighet enligt plan

Jag klagar på att jag reser för lite. Eller är i Sverige för mycket. Eller att jag är på jobbet för mycket, och för lite hemma. Det blir kaos, vilket får mig att längta efter enkelhet.

Ett rum bara, men på en plats där det går att andas. Ett rum med fönster som går att ställa på vid gavel och en balkong eller terass att gå ut på och ett varmt klimat. Absolut minimalt med (små och bra) prylar. 3 minutera att packa ihop. Och fullt med folk och folkliv där det är är stad eller by, och ensligt där det inte bor folk.

Här är det ensligt
fast det bor folk överallt, mitt i Stockholm. Skulle jag gå ut nu - klockan 11 eller klockan 1 en lördagkväll på Södermalm - så ser ni ju scenariot framför er. Jag tror det är samma överallt runt i Sverige: Fullständigt proppfullt där folk försöker träffas, och resten i ödsligt och folktomt mörker.

Jag vet inte hur många generationer tillbaka sen det fanns riktiga "byar" och kanske riktiga "städer" i Sverige. Storskiftet kom. Jag är inte historiker, men har i olika sammanhang hört talas om den stora jordbruksreformen som gjorde att "byarna", som ändå nån gång måtte ha varit ett jytter av folk, stegvis försvann. Man ville åtgärda det utplottrade ägandet av marken, så att varje markägare skulle ha en sammanhängande areal av jord att förvalta istället för små plättar eller tegar.

Så här skriver sökträff 1 på "storskiftet +följder":
Redan 1749 utgick förordningar om det sk storskiftet och tanken var att samla varje gårds brukningsenheter till en samlad plats. Reformen blev inte vad man från myndigheternas sida hade tänkt sig utan det gamla bebyggelsemönstret med den samlade byn och ägorna runt omkring bibehölls. Men 1827 gjordes ett nytt försök då stadfästes laga skiftesreformen och nu började den process som skulle sluta i det gamla bebyggelsemönstrets upplösning. Man brukar tala om den stora bysprängningsepoken Det nuvarande bebyggelsemönstret på landsbygden utformades nu.
Sverige är sig likt med sina stora socialekonomiska experiment. Och med det blev vi, som en del påstår, alltmer enslingar, men breda som laggårdsdörrar, fysiskt och mentalt, eftersom vi blev vana vid att inte träffa så många. Andra blev främmande, och man sågs mest vid högtider av olika slag och vid kyrkan, då man skulle visa upp sig. Vardagen var mest slit och släp och inte mycket folk som hade vägarna förbi precis.

Precis som nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar