3 december 2005

Om jag var Leila Freivalds

Om jag var i Freivalds kläder hade jag avgått direkt efter tsunamikatastrofen. Jag hade velat byta namn och land av skam. Även om jag tycker jag gjort mitt bästa, hade jag insett att det inte räckte tillräckligt långt.

En läkare som var på plats i Khao lak säger i en DN-artikel att han känner att Freivalds måste avgå:

"Det handlar inte om att utse syndabockar, men vi måste ha ledare som har kompetens, och Göran Persson och Laila Freivalds har visat att de inte har
det."

Milt uttryckt. Jag är inte heller för hets mot människor, men det förakt och den brist på inlevelse Freivalds visade de första dagarna efter katastrofen var bland det värsta jag upplevt från en svensk politiker. Och den som utsett henne till ett så opassande ämbete borde också gå.

En utrikesminister måste åtminstone (låtsas) vara intresserad av omvärlden. Och framför allt påläst. Kan man inget måste man delegera viktigt beslutsfattandet till personer som har de kunskaper och aktionsförmåga man saknar. Men när beslutsfattande ständigt passas uppåt går det ohyggligt långsamt. Det vet var och en som jobbat i ett svenskt storföretag.

Men varför skulle Freivaldt tycka att hon handlat fel och avgå? Hon gjorde ju så gott hon kunde. Och det är just det som borde räcka för att avgå frivilligt. Problemet med det förlorade förtroendet som politiker handlar i hennes fall inte bara om de faktiska misstagen och senfärdigheten, utan om de brister hon visade: att inte lyssna på rapporter och vittnesmål och att inte kunna förstå.

Förstår man inte är det svårt att handla rätt. Om det ens är möjligt. Hon förstod inte vad som hänt därnere i Thailand förrän hon själv åkte ner och tittade på plats. Omdömeslöst är ordet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar