12 december 2005

Lögn och förbannad dikt

Lögn. Intressant. Vara tyst om sanningen. Intressant. Förändra sanningen?
Nej, det går inte.

Hur mycket ljuger du? Och vad ljuger jag om egentligen?
Tänk om man inte ens vet att man ljuger. Och inte märker att folk förstår att det är ljug. Vad pinsamt det skulle vara.

Det är klart att det är svårt att påstå:
- Du ljuger.
- Jag tror inte ett smack på vad du säger.

Det är svårt att bevisa att någon för en bakom ljuset. Men man känner det, och det är obehagligt. Därför är till exempel otrohet mycket allvarligare än den lilla krydda i tillvaron de otrogna charmörerna vill få det till.

Läget blir absurt när politiska lögner vävts ihop till en "sanning" - som inte har med verkligheten att göra, och som alla genomskådat, utom de som ljuger mest. Det skapar politikerförakt, vilket är farligare än farligt, eftersom inga "normala" människor vill ha med politiken att göra, vilket hotar demokratin. Vem fan ska man rösta på? Är det ens nån idé? Gör det skillnad. Valdeltagandet i USA visar hur illa ställt det är, även om fler än vanligt röstade senast.

I vardagen möter man ständigt småljugandet, fast i en skala som närmast är löjligt banal och inte skadar någon direkt, utan mer gör det allt jobbigare för den som ljuger att hålla samman allt som sagts och inte sagts.
Nu ska jag till psykopuffen och... vara så sann jag kan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar