Förundrad över hur man i en text kan släta över en hel dags mödor och inte ens låta en antydan skvallra om dem mellan raderna. Här är min text från igår:
Kompromissdag. Cyklade till Fridhemsplan. Tog t-banan till Kista och tillbaka.
(inget om vad chefen sa om mer eller mindre påtvingat friår eller om att en nyanställd tagit min plats och min dator... "it used to be yours", sa hon. "I don't think so, because It's still mine", sa jag, "I've been on a project for four months, but now I'm back.")
Från Fridhemsplan tog jag cykeln utmed Norr Mälarstrand, Tegelbacken, Gamla stan, Slussen.
(inget om att cykelturen skedde i motvind och att luften gått ur däcken, och varje gruskorn på cykelbanorna gjorde ont)
Hade just slagit mig ner på Eken för att ordna min almanacka och skriva lite, då lugnet bröts av sms och missade samtal,
(inget om vad sms:en gällde och varför jag fick bråttom hem, men jag kan säga att jag var hur deppig och upprörd som helst, där det känns som jag kämpar och kämpar men bara slår pannan i nåt hårt)
liksom min tro att jag hade några timmar på egen hand efter jobbet. Det var bara att dra hem, direkt, utan att passera gå.
(inget direkt gnäll, men visst är jag trött på att å ena sidan bli ombedd att dra åt helvete, inte bry mig, och å andra sidan hamna i akutlägen där jag måste kasta allt för händer... och som sagt, några timmar för sig själv är kanske vardagsmat för många, och kanske en plåga till och med, men en lyxvara för många föräldrar som har huvudansvaret för barn, och för alla dom med sjuka eller missbrukande anhöriga... den ständiga oron)
Men nu är det en ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar