Har kännt mig lite apatisk på sistone. Mest på grund av för lite sömn och för lite balkongliv. Har plötsligt återgått till heltidsarbete som inte är projekt, utan en never ever ending story. 11 timmar om dan tar det hela. Men det är förstås ett lyxproblem och i dagarna spetsat med lite PMS, förstår jag nu. Fattade idag beslut om att gå ner till 60% och skita i friåret. 3 dagar lönearbete följt av 4 dagar egen verksamhet står jag ut med, för då har privatlivet i alla fall en chans. Nu gäller det bara att få det godkänt också.
De apatiska flyktingbarnen... Låter som en ny sån där distanserande etikett som gör att lätt man slår ifrån sig verkligheten. Beslutsfattarna förstår tydligen inte det mycket enkla i det riktigt svåra: Stöd. Värme. Stabilitet. Vård. Framtid. Sjuka barn med hemska upplevelser i bagaget måste få omedelbar och kvalificerad hjälp, och inte bara kortsiktigt. Men kungen har ju sagt sitt nu, så de får väl stanna, men det gäller att de får rätt hjälp också.
Dagens barn- och ungdomspsykiatri har inte tillräckligt med personal som är utbildade för att behandla de avancerade problem som de unga har idag, så hur det ska gå till fattar jag inte...
En timmes samtal per vecka med en utbränd psykoterapeut som lägger huvet på sned och frågar hur de mår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar