Jumpa på isflak skulle va kul

Det var lite av krisnatt. Kände mig bedrövligt ensam. Somnade så sent att jag fick allt 4 timmar senare än jag tänkt idag.

Jag var alltså på väg till jobbet när dagen var som ljusast. Från 4:an på Västerbron såg jag de där hundägarna, som alltid verkar lediga, promenera i stigar på den snöklädda isen. Så ska man kurera deppighet: gå på vatten i största möjliga ljus.

En gång gick jag på Årstaviken just när våren kom. Det kändes som dova stötar under fötterna och isen knakade. Minns att det var en dröm som barn att få jumpa på isflak. Men det var två regler man hade:
- Inte ta emot godis eller pengar av fula gubbar.
- Inte jumpa på isflak.

Första regeln struntade man i. Det var en del fyllgubbar i Vasaparken som brukade bjussa på lite godis. Man visste att de var snälla.
Andra regeln hade ingen betydelse. Man var dösäker på att det inte fanns nån sjö under isen i parken. Detta kompenserade vi genom att:

- Ha kull på taket
- Ha cykelrally runt kvarteret vid Odenplan
- Klättra på murarna mellan innergårdarna och planka in där man inte fick va
- Smita in i okända portar och ringa på hos okända och springa
- Undersöka alla tillgängliga garage, källare och vindar
- Åka i okända läbbiga och knirkande gallerhissar
- Leka hiss-stopp. Det gällde att trycka på nödstopp precis vid en viss linje mellan våningarna.

Till slut satt hissen fast och man fick vänta på hjälp.
Det var helt okej att vara barn i stan.